Inte för att jag lider av någon ålderskris eller nojja, men till saken hör att nästa år fyller jag 40 år, fast jag har väldigt svårt att förstå det, för mig har 40 år varit en ganska gammal ålder. Det har känts som om livet börjar ha bjudit på sina överraskningar till nu, men nu känner jag mig inte äldre än vad jag gjorde när jag var 29 år.
Men jag kan ju känna att en del har hänt på det fysiska planet ett tydligt exempel är att när jag läser måste det var bra ljus och när jag börjar bli trött gäller det att flytta boken lite länge bort för att inte bokstäverna ska flyta ihop med varandra. Larmtelefonerna på jobbet har röd bakgrund och svarta siffror och dessa små krumelurer kan vara svåra att avläsa, tur att vi har belysning på telefonerna som går att öka. Ett tyngre faktum är att min rygg börjar bängla, det är farligt att vara stark för det medför att jag slarvar med lyften på jobbet, jag tar till genvägar som inte är bra för min rygg. Jag har aldrig haft problem med ryggen förut, nu har den helt ballat ur, på höger sida från bakhuvudet till skinkan känns det ut som om någon har lagt in en stor bitstock under skinnet. Igår var jag på 60 minuters massage och det resulterade i att jag blev sängliggande från 14:30 till på morgonen. Så i morse har jag bokat tid hos sjukgymnastiken, det är ju också ett ålderstecken. Och lite av en arbetsskada inom mitt yrke.
Många tragiska olyckor med dödlig utgång har skett under de senaste veckorna, dessa olyckor gör mina egna sår lite mer kännbara, jag slungas tillbaka i tiden då man befinner sig i en sjuk bubbla, där tiden står nästan helt still, en timme känns som en dag och en dag som en vecka och en vecka som en månad, samtidigt som man befinner sig i dödens rum fortsätter världen utanför, människor fortsätter sina liv som om ingenting skett.
Det är svårt att förstå meningen med alla olyckor, speciellt när livet verkar börjar bli "bättre" när döden kommer och släcker livets låga...
