Rosa himmel

 Då var det helg igen och vi har ännu restriktioner så vi ska inte umgås med någon annan än familjen eller åka över kommungränserna. Hundträningen på Holmens ridcenter är framflyttat till februari och hockeymatcherna är inställda/framflyttade, shoppingturer eller umgänge med bekanta är inte heller att tala om just nu. Vi ska bara försöka härda ut, men det är ganska självklart när man läser hur sjukvårdspersonalen på sjukhusen kämpar och sliter för att få människor att överleva.

 Till något trevligare så klarade Oscar AM-kortet i torsdags så nu försöker vi hitta en prisvärd epatraktor och det är inte det lättaste (www.blocket.se) Man skulle lära sig att skita pengar eller kunna plantera träd som pengar växter på. 

Nu har den brinnande himlen dragit förbi och det börjar bli dags att ta tag i dagen...

Novemberlunk

 Jag är så less dessa restriktioner, det kryper i kroppen och jag vill åka hit och dit, säkert för att jag inte får/ska resa någonstans. Vi har ställt in kalas så det känns ut som om vi bara träffar familjen, ja inte ens familjen för Matilda och Frida bor ju inte med oss så de ska vi inte heller umgås med.

 Lucas klättrar, eller håller på att riva väggarna. Han har ändå fått möjlighet att träna med Överkalix, då "onödiga" resor mellan kommunerna ska undvikas. Vi lever i en pandemi och ska givetvis göra allt vi kan men jag är så less...

 Kanske skulle jag ta tag i allt skrot som skulle behövas åka vidare till Furunäsmiljöstation, istället för att sitta här och gnälla. Förutom köket (som är alldeles för stort och dyrt projekt) skulle vi verkligen behöva tapetsera Lucas gamla rum. Han valde alldeles för galna tapeter när vi flyttade hit. Möblerna skulle också behöva bytas ut. MEN, det finns ett men och det är lite för personligt för att jag vill dela med mig...

  Jag fick en novemberkaktus av Carinas mamma och den blommade så vackert för någon vecka sen. Lampan som syns i bakgrunden fick jag också, en Strindbergslampa. Jag gillar gamla saker, de ligger på en historia sen spelar det ingen roll att man inte kan historian. Allt som finns i "Linneas stuga" är ärvda saker som vi har fått och när jag sitter där kan jag tänka på alla de människor som gett oss möblerna, de kommer i mina tankar på ett bra sätt. 

Allhelgona vs Halloween

  Hos oss firar vi Allhelgona, när barnen var mindre så klädde de ut sig och var på Halloweendiscon men det viktigaste har alltid varit att komma ihåg de personerna som inte finns med oss längre, vi tänder ljus på gravarna och berättar historier om morfar, farfar och farmor Helga. Det är så fridfullt men samtidigt sorgligt att vara på begravningsplatsen, det river upp sår som aldrig riktigt läker.

 Coronan ökar mer och mer, det är riktigt skrämmande. Jag är uppriktigt rädd att jag ska hinna smitta andra på grund av nonchalans mot tidiga symtom på förkylning...

HÄR FÅR NI NÅGOT ATT FUNDERA ÖVER !!! NÄR COVID ÖKAR.

(Kopierat från facebook)

Idag skiner solen, du lämnar ditt hus.

Du stöter på bekanta. De hostar inte, de mår bra. Ni kommer varandra lite för nära för en pratstund. Du skojar och sen åker du hem.

Du ser mig inte, du känner inte mig, ändå tog du med mig.

Mitt i din familj väljer jag lugnt mitt bo. Efter några dagar attackerar jag. Din älskade är utmattad, dennes kropp känns tung. Inget alarmerande, tror du.

Bara en vanlig förkylning.

Jag visade mig genom feber och hosta, men ni insåg inte faran.

Inne kollar jag allt. Som en trollkarl tar jag med din älskade på en sväng.

Titta... Din älskade får svårt att andas, får panik och lider. Du kontaktar akuten.

På sjukhuset är jag kung.

De pratar bara om mig där. Alla fruktar mig: sjuksköterskor, läkare, ambulanspersonal...

Jag vet. Jag skrämmer dem alla.

Din älskade blir svagare, men tyvärr... inga resurser, inga platser, ingen respirator, inga masker.

Inget stöd, ingen familj... Din älskade ligger ensam i sin sängen. Det känns som om din älskade är rädd, gråter, fryser, känner sig ensam, det är mörkt. Din älskade somnar och jag attackerar hårdare.

Allt går i beredskap: hjärtslag, blodtryck, ingen luft, och sedan inget mer....

Jag har bestämt mig för att för den du älskar kommer att somna in nu.

Du kunde inte säga adjö. Precis som alla andra tog jag din älskade i mörkret. Det kommer aldrig att bli en annan gång igen.

Mitt namn är Covid-19, och ikväll med din hjälp kan jag döda någon du älskar.

STANNA HEMMA, UNDVIK FOLKSAMLINGAR, HÅLL AVSTÅND, RESPEKTERA RÅDEN /REGLERNA, GÖR DET FÖR DIN EGEN SKULL, VILL DU INTE DET, GÖR DET FÖR DE DU ÄLSKAR OCH DE DU BRYR DIG OM, GÖR DET FÖR VÅR SKULL.

Vintertid

 Ohälsan knackade på för älskade mamma och allt sattes på prov...

Totalt utslagen, sängliggandes i 14 dagar och ingen ork att klara vardagen, Ambulansfärder till sjukhus, misstanke om hjärtinfarkt, stroke, kärlförträgningar och förslitningsskador pga tidigare kvinnorarbete och ingen styrketräning... 

 Jag har hatat sjukvården, men samtidigt sett guldkornen inom sjukvården och de är dessa krigare vi måste komma ihåg varje gången en mindre lämplig tomte kommer i ens väg. Sen tidigare erfarenheter vet jag att det är svårt för sjukvården att hitta felet när prover och tester inte ger någon fingervisning på vad det kan vara. 

 Nu ökar smittade av Corona igen, i vissa län till och med "drastiskt", så nu gäller det att göra vad man kan för att minska smittspridningen. Vi ställde in Luleåresan under Höst(läs)lovet och försöker komma ihåg att maniskt tvätta och sprita händerna samt hålla avstånd. Lucas dundrar på med hockeyn och där har man ju sett en stor risk för spridning, hur kan man förhindra det? Min största farhåga är att de ställer in all verksamhet inom hockey som i våras, men då måste man verkligen tänka till och göra allt som står i sin makt att inte föra smittan vidare. Lästa att Luleå Hockeys A-lag hade smitta i laget. 

 Idag har vi solsken så jag ska packa in hundarna och massa ved i volvon och köra iväg till någon skogsdunge och bara vara, det behöver jag just nu. och där borde det vara riskfritt för smittspridning. Det känns ut som om hamsterhjulet snurrar lite väl fort för mina korta ben, men som en klok kvinna en gång sa, "vem fan är inte lite trött ibland?!"...

 Det är i de svåra tiderna vi ser vad människor går för och vilka som är redo att "offra" lite av sin egen tid för andra. Ibland svider det när jag inser att andra inte riktigt prioriterar samma som mig, men samtidigt måste jag påminna mig själv att vara ödmjuk och förstå att alla människor gör det de har förmågan att göra. Alla är vi olika... 

19 oktober

 "Det är ingen vanlig dag för det hade varit pappas födelsedag, hurra hurra hurra"...

  Pappa skulle ha fyllt 67 år idag, jag gissar att han kanske skulle ha jobbat till och med nu, kanske skulle han ha fortsatt att jobba på timmar. Han gillade att jobba. Det var ett sätt för honom att identifiera sig med sitt arbete. Jag tänker på honom jätte ofta, med värme och otrolig saknad. Jag tror att han varit och hjälpt oss med sånt som ingen annan hjälper oss med nu för tiden. Sett till att vi haft våra familjemiddagar i Jockfall men bara på hans lediga helger. Han hade varit väldigt delaktig och stolt över mina barn och deras intressen. Jagat med J och P, nu när de är i hans och farfars gamla jaktlag. 

 Han skulle nog ha ringt var och varannan dag gett mig förvarningar om snö och halka då han tvivlade att jag hade körkort som gällde i dessa väder. Alltid börjat samtalet med frågan; vilken kommun jag befinner mig i just idag, bra för att retas litegrann.

 Hans stol gapar ännu tom... Sju år har inte läkt sorgens hål, det sköljer över en alltid då och då...

I fablernas värld

 Sitter och fantiserar om ett nytt kök, en lördag utan hockey eller hundträning - då hinner man skissa på kök. Låta fantasin springa iväg för ett tag.

Vi börjar med nya fönster, dessa säljs i Korpilombolo på Polarfönster. De är 2-glasfönster som är jätte opraktiska eftersom man öppnar de utåt men ack så snygga. Vi har sett de i verkligheten då två i grannbyarna satt in dessa fönster.

Drömmen är ett ljusgrått kök, denna ritning är Lerhyttan från Ikea, men Epok har också ett jättefint kök i en ljusare grå ton.

Grön = husets kärna, den uppmurade eldstaden där vi har en kamin insats, hela köksinredningen måste planeras från denna.

Röd = vitrinskåp med lådor som ska ställas på bänkskåpet där köksön kommer ut.

Gul = ett platsbyggt skafferi, tyvärr inte i hörnet men någon lösning borde man kunna komma på.

Det bredare fönstret med tre rutor ska in ovanför diskbänken och på hela denna väggen blir detta kakel.

 Jag vill behålla halvpanelen på väggen, eftersom det är väldigt praktiskt när man har (smutsiga) hundar, det går lätt att torka av. Och en gammeldags tapet på halva väggen, helst i roströda detaljer istället för blåa, men denna är ganska fin.

Och sen lite snygga detaljer som handtag, bänkskiva och köksmaskiner. En kaffemaskin står högt upp på önskelistan. 

Vara eller icke vara det är frågan det.

Nästan ett år sen sist och livet matar på, dagar blir veckor som övergår till månader.

 Jag har ett nytt jobb eller det är bara ett vikariat, fick äntligen prova på att jobbar som undersköterska i Hemsjukvården. Överkalix kommun provar att ha två undersköterskor i medicinska teamet som ska hjälpa arbetsterapeut, sjukgymnast, sjuksköterskor och hemtjänsten. Tänk att jag var en av de som fick chansen att utveckla verksamheten. Vi har haft ganska fria tyglar att tillsammans med enhetschef och sköterskor styra upp en fungerande verksamhet. Det är så givande och utvecklande att jag till och med trivs med att jobba måndag - fredag 07:00-16:00. Arbetstiden som jag tidigare tyckte var ett straff  till mänskligheten är helt okej just nu, det är en fröjd att få sova i sin säng varje natt.  

 Lucas har bytt lag, så han och två till Öif:are spelar med Kalix HC. Än så länge fungerar det med körningar, skolan och logistiken runt om. Mycket tack vare Matilda och Frida, de hjälper oss med middagar och sovplatser om det kniper, vad skulle vi göra utan de?!

 Oscar tog beslutet att lägga skrillorna på hyllan och hans intresse ligger i motorer, det kollas Blocket och olika epatraktorer dagligen. Han väntar bara på att fylla 15 år så han får skriva och klara av teoriprovet.

 Skogen, försöker ta mig ut när jag kan och det är helt underbart. Årstiden spelar ingen roll det är lika rofyllt att traska runt i skogen. Ibland efter upptrampade stigar och andra gånger offroad. 

                                                         Min fina Gina, snart nio år.