Julstök

Då var det dax igen, upp med stjärnor och stakar byta sommargardinerna i köket till mörkröda gardiner med gråa tomtar på, jag har gruvat mig från igår men nu är köket plockat ner och torkat av det värsta dammet så ikväll är det bara att sätta upp alla julsaker, ska inhandla glögg och pepparkakor kanske julstämningen infinner sig?! Det blir en annorlunda jul i år, en plats kommer att stå tom, en tomhet som gör sig påmind nästan varje dag, nu kommer den storhelg då tanken är att familjen ska vara samlade, men för oss kommer aldrig mer familjen vara hel, en länk i kedjan är borta, kedjan är ännu stark, men den är kortare än vad den var tidigare, lite skörare och kanske lite rostigare...
 Undra om det är mitt undermedvetna som gör att jag springer vidare och medvetet drar mig för att plocka fram julsakerna? Vårt undermedvetna fintar lätt bort oss, kanske för att förskona oss från verkligheten?

 Min himmel har känns ut grå, Gina är ännu mager och Holly har börjat klia sig igen, måste byta till allergifodret igen :/ Det är jäkligt jobbigt att inte ha hundarna i trim, de mår inte dåligt, men de är inte i trim iallafall, jag vill kunna ge dem vanligt foder och bara behöva öka maten för att få dem tjockare eller minska maten för att få dem tunnare, men nä så lätt ska det inte vara något ska krångla.
 Positiva är att hundträningen har kommit igång igen, jag har avancerat med två nya moment till Lkl3, inkallning med ställande och sittande i grupp. Skulle Gina vara sjuksjuk så skulle hon ju inte orka med lydnadsträningen så jag får försöka "förbise" hennes magra kropp och se hennes allmäntillstånd.

 Livet springer iväg och jag har flera gånger tänkte tanken, ska det verkligen vara så här stressigt? Skola hämtningar, middag, träningar, hundar, läxor och jobb. Ekorrhjulet snurrar fortare och fortare, det gäller att hålla i sig i kurvorna.
 Nå nu ska vi åka på hundträning i vår nya fina inomhuslokal som brukshundklubben har fixat till alla våra medlemmar.

Allmänheten

Känner att jag är ganska less på allmänheten :/
 Vi tycker att någon annan ska se till och ordna så att vi kan få det jag vill och behöver utan att behöva göra något för det.
 Folk tycker om att åka snålskjuts på andra och tycker om att få saker och ting serverat på ett silverfat, visst det skulle nog vara det enklaste och inte kräva någon som helst ansträngning av mig själv, bara komma glidandes på en räkmacka, men det är ju någon som ordnat, det är någon som satsat av sin tid och då är det inte riktigt schysst, tycker jag!!!

Uppförsbacken känns lång, väldigt lång just nu

men imorgon är det fredag och då hoppas jag att irritationen har blåst bort och att energin har kommit tillbaka igen efter veckans jobbmaraton. Det vankas lunch med två vänner på Sang´s imorgon, ska bli trevligt eftersom det känns länge sen jag träffat dem. Brukshundklubben har fått tillgång till en inomhuslokal så jag har bokat in ett lydnadspass med Gina imorgon, eftersom jag inte haft någon hjärngympa med henne är hon därefter, idag när jag har sovit har hon slaktat Oscars spelarmobil så jag vaknade med ett vrål 13:35, alldeles för tidigt för att känna mig utvilad inför den fjärde och sista natten, men jag vet att det kommer att gå, men tröttheten kommer att ligga över mig som ett illamånde vakum i natt.
Irritationen går ut över barnen jag blir frustrerad när de inte lyssnar på vad jag säger första gången utan jag får tjata, tjata och åter tjata :/

Det positiva är att jag har planerat fram hundträningen, jag kör på att säkra momenten från lydnadsklass2 och lär in de nya momenten till lägreklass lydnaden under vintern, treans moment får komma så småningom, lydnadssäsongen är betydligt längre än spårsäsongen så prio1 blir spårtävling i maj :)
Känns skönt och tryggt då planeringen är gjord.

Hur jag har svårt att förstå hur vi människor är, inte alla med en del.
Något som retar mig just nu är hur en del är så jävla "titelkåta" vanligt sunt bondförnuft går inte att läsa sig till inte heller till vanlig hederlig socialkompentens. Men jag gör allt jag kan för att det ska gå in genom höger öra och direkt ut genom vänster, men just nu känner jag att det blivit en liten omväg innan det hittat ut igen.

Vuxen poäng

Nu jäklar ska det bli ordning på torpet och jag ska lära mig sticka tjocksockor :)
Sen farmor dog har jag inte haft någon som försett mig och min familj med tjocksockor så då får man lov att ta saken i egna händer :)

Inomhuslokal för hundträning är fixad, så nu ska hundträningen sättas igång igen, inga ursäkter. Tyvärr är hon lite tunn just nu, 28.9 kg, jag vill ha upp henne 2.5-3.5 kilo men det är jäkligt svårt :/
Långöronen får jag hålla nere i vikt och denna energiknippe måste öka, svårt för en demens människa som jag!

Måndag, tisdag

Måndagen kändes så tung, 10-20 stycken inom äldreomsorgen ska få lämna sina arbeten, avdelningar som är de små och trevliga ska läggas ner, alla gamla människor ska på "stora" avdelningar, stora avdelningar som hela Sverige försöker komma bort från, all forskning visar att dementa och äldre människor med större vårdbehov ska bo i små, hemlika miljöer även då de måste flytta till särskilda boenden. Vår senaste utbildning vi fått förmånen att gå via arbetet "värdgrundsutbildningen" känns med ett som ett hån, hur ska vi kunna jobba med värdegrund när vi inte kan påverka den yttre boende miljön ett endaste dugg eller när alla slags människor med tusen olika diagnoser ska samsas under samma tak? Socialtjänstlagen säger ett och plånboken något helt annat, det känns som om avståndet är flera hundra mil ifrån varandra. I samband med dessa indragningar kommer ovissheten för många människor, är det jag som har mindre år, är det min tur nu? Det känns skönt att få tillbringa arbetstimmarna på natten, det gör att man som personal kommer en bit från ovissheten och stämningen som kommer när någonting förändras till det sämre.

Jag har flera egna val, min rösträtt i valen, som jag personligen inte tror har så stor inverkan, jag tror att alla parter känner/tänker likadant sen har jag mitt fria val att jobba kvar och se till att springa fortare gena ännu mer i alla kurvor eller välja att lämna tågen (jag väljer att inte skriva "innan skeppet sjunker") Mitt val blir ganska enkelt, jag stannar kvar och försöker göra det bäste av situationen och hoppas att Sverige ska vinna storvinsten och allt blir som i min drömvärld :). Hoppet är det sista som lämnar människan.

Men idag är det tisdag och känslan jag bär inom mig känns inte lika tung, det blir som det blir!

Första natten av fyra är gjord och jag har sovit bra idag, nästan sju timmars sammanhängande sömn, det är bra! Middagen är i ugnen och kvällens planer är inplanerade, tisdag två träningar och läxläsning innan en 5 kilometers sparktur med hundarna sen kallar jobbet igen. Snacka om att allt går på rutin måndag-torsdag ser exakt samma ut, bara lite olika sporter som ska utövas. 

 Ibland när ekorrhjulet snurrar lite väl snabbt brukar jag tänka "ska det verkligen vara så här stressigt och jävligt nu" men sen lugnar jag med tanken att det är ju bara just nu "var sak har sin tid". vi hinner iallafall äta middag tillsammans under veckorna och jag hinner hjälpa alla med lite av läxorna iallafall och hundarna får sina stunder under dagtid då jag är ledig och alla barnen är på skolan.

 Med all stress och press människor lever med idag är det kanske inte så konstigt att stroke, hjärt- och kärlsjukdomar, demens och andra otrevligheter kommer lägre och lägre ner i ålder.

Hörde senast i morse om en man i 55 års åldern som dött hastigt av en hjärtinfarkt, lämnar efter sig fru och fyra utflugna barn :´(.

Jag ser fram emot helgen, Frida och Oscar har matcher, på fredag kväll ska jobbet på "Köket" och fira en arbetskompis som fyllt 60 år och på lördag ska brukshundklubben ha medlemsfest på Älgfarmen. Tur att jag har ledig helg :)

Beslut fattade ovanför mitt huvud

Andra människor har fattat beslut som jag måste följa och arbeta efter, jag är glad att jag inte sitter där besluten ska fattas och jag är glad att jag inte behöver stå för dåligt fattade beslut som gör livet sämre för en del. Hur kan jag säga att livet blir sämre, har jag rätt att tycka och säga så?
När pengar styr all verksamhet i en mini kommun som Överkalix kan det inte bli så bra, varje år går socialnämnden minus, vi är få arbetande kommuninvånare och skatteintäkterna är ju därefter :/. Varje år i oktober november kommer oron hur mycket går vi minus, hur många får gå? Idag vet vi inte hur många som får gå, men 16 platser ska bort från "oss". Sist det var indragningar passade jag på att byta arbetsplats, inget jag ångrar. Jag har väldigt svårt att tro min anställning är i fara eftersom jag hunnit jobba ihop några år, tror det är nästa 15 år :).
 Trots att jag är en väldigt inbiten Överkalixbo  känner att är det verkligen här vi ska bo, det känns som vi står still i utvecklingen, saker som känns livsviktiga läggs ner, sjukvården utarmas,  barngrupperna mindre och mindre, skolan drabbas av indragningar och vi blir bara mindre och mindre. Inte är det någon risk att vi flyttar, men tanken slår mig och jag känner en sorg för Överkalix.
 Att verksamheten jag jobbar inom står inför förändringar känner jag till och att min personliga åsikt är att jag anser att det är fel tar mig till ett vägskäl där jag har möjlighet att välja väg. Stanna kvar och arbeta mot de mål och riktlinjer mina överhuvuden satt upp eller tacka för mig och börja se mig om efter ett nytt jobb eller utbilda mig. Valet är mitt och den här gången vet jag att valet blir det första, men än en gång har tanken kommit i mitt huvud, är det verkligen här vi ska bo och den tanken skrämmer mig litegrann.

Tack och Hej leverpastej :)

Fortsättning följer...

Hur ska jag lägga upp fortsatt träning?!
Till trean har jag nya grejer i alla moment, det är ett stort hopp mellan tvåan och trean.
Träningen är inte upplagd inte planeringen heller, jag skulle vilja gå en kurs i lydnadsklass 3 för en bra instruktör.
Sett ett läger i Piteå som verkar bra, men det är i början av juni, så kanske jag skulle satsa på lägreklass lydnaden istället för trean nu på våren?!
Då har jag "bara" att fila på apporteringen, budföring, framförgående och platsliggning m skott så jag är startklar med brukset i maj/juni så tar vi LP3 under sommaren/hösten.

Jag har beställt en "Björkis sele", hoppas att den kommer snart. Tanken är att koppla vikter bakom Gina så hon förstår att motstånd betyder inte stanna utan fortsätt dra :).

Jag är så stolt

över mig själv!!!
Jag fixade de uppsatta målen för året med min älskade hund. Många tyckte jag hade alldeles för höga mål uppsatta med en hund som precis hade fyllt ett år, jag fick tips och information att i löpet, då var det en stilla träningsperiod på flera veckor tikarna blev ju lite halvknäppa, nja den såg jag aldrig till. Hundens "tonårsperiod" den planade ganska obemärkt förbi, våra tre tikar hamnade aldrig i slagsmål under detta år iallafall. Många tips får man, som är i välmening, fast man inte alltid tror det :).
I maj var planen för start i lydnadsklass, tre tävlingar och tre första pris (över 160 poäng) och två första placeringar, väldigt nöjd!!!
 Tyvärr fick pappa sin cancerdiagnos den 2 juni, här kom mitt platta fall, det var varken löp, spökålder på hunden, hormoner bland hundarna eller slagsmål som fick mig att falla, det var något mycket, mycket värre. Min pappa var allvarligt sjuk...
9 juni hade vi anmält oss till Kiruna på brukstävling, appellklass spår, ett av målen och tävlingen gick väldigt dåligt, men vi fixade den med ett uppflytt och en första placering.
10 juni hade jag kommit med på ett av de väldigt få mentalbeskrivningarna som anordnas i Norrland, den var i Åsele, Gina fick även titeln godkänd mentalstatus.
 Jag berättade aldrig för min mamma och syskon vars jag var, mamma var och hälsade på pappa i Sunderbyn, vi pratade om hans kommande kritiska operation som väntade i Umeå, bara värdet på bilirubin skulle sjunka. Under ett av samtalen försa jag mig om min placering och aktivitet, mamma fnös och menade att det var ett jävla flakande men jag var tvungen ju mer jag flakade ju mindre hann jag känna :/
14 juni hade hela familjen Eriksson-Drugge-Larsson blivit bjuden till V.Nybyn på fredagsfika, hela familjen Drugge skulle medverka, innan vi åkte skulle vi svänga förbi ICA på vägen dit får jag ett meddelande av systeryster: "Pappa kommer hem idag"... Jag visste när jag såg det att hoppet var förbi, han kommer hem för att dö, hans tid är räknad och väldigt kort. Mina tårarna sprutar värre än det spöregn som slår mot bilens vindruta, ica parkeringen är full med bilar, Henrik går in och handlar vi åker till Nybyn, vi måste ju dit då vi är bjudna??? Väl där klara jag inte av att gå in, det går inte jag är så ledsen, min hjälte H går in meddelar vad vi fått veta och säger att vi åker till Jock.
Alla vi är där alla gråter, pappa tröstar "Det här hade vi ju inte räknat med, men nu måste vi göra det bästa av situationen"...
Exakt sju dagar får vi ha honom med oss efter han kom hem, han valde maträtter och åt med god aptit, han pratade om gevär, gravstenar, vem som skulle hjälpa vem, vem som skulle ta hand om vad, sju dagar kändes som sju år <3
Hundträningen stod still i drygt åtta veckor, skogspromenader tog vi oss, en vän tog mig upp på bruks, men såg ganska fort att jag inte var redo :/
Sakta sakta kommer man tillbaka, jag började gå in i de nya momenten då glömdes allt, de röda kornena och det orange bandet fick mig att fokusera på hundträning en paus i min sorg.
Frågor som ska vi köra på målet börjar komma i slutet av augusti, klara jag ett nederlag, ett misslyckande om vi inte kommer upp till 160 poäng, och egentligen var mitt mål mycket högre än så, jag vill på pallplats!!!
Älvsbyn hade en lyd2 tävling 6 oktober så då var vi igång igen, anmälde mig till tre tävlingar på en gång och vi fixade pallplats på alla utom en där vi kom 4:a.
JAG ÄR SJUKT NÖJD!!!

Nu ska det finslipas på det som är mindre bra och så småningom ska nya moment tränas in, målet för 2014 börjar ta form, det är inte två LP men ett och en klass upp i brukset :)
Har jag sagt att jag har en av världens bästa hundar?!

Kalix BK 19 maj 190.5 p 1:a placering :)