En förmiddagsvecka har gått sen pappa tog sitt sista andetag :'(
Jag lever i en bubbla med känslor som inte går att beskriva, tacksamhet för att jag haft den bästa pappan i världen i 35 år och 10 månader, ilska på sjukdomen cancer som sabbar och förstör, utplånar en människa på kort tid tar bort den sista värdigheten en människa ska ha, sorgen för att jag inte för träffa honom i livet nånsin mer, rädsla att jag ska glömma bort honom, hans utseende, hans lukt, hans röst och hans personlighet,
Saknaden gror i mig, men har inte börjar sakna honom på riktigt, eftersom jag i en vecka har intalat mig att han är i Gällivare på sin arbetsvecka.
Sett på mobilen de sista meddelande vi skrivit till varandra, ringt på hans mobil för att få höra hans röst, som tyvärr i inte fanns där eftersom det var en automatisk röst som svarade mig :'(.
Livet går vidare och vi med det.
Pojkarna surrar och frågar konkreta frågor som ibland är jobbiga att svara på, tunga men jag vet att jag måste, flickorna väljer att gå undan de orkar inte med pojkarnas raka ärliga frågor.
Med barnen kan man inte lägga sig ner och dra täcket över sig och det vet jag att pappan inte hade velat att vi skulle göra.
Han sa sista veckan:
-Det är hade jag ju inte planerat, men nu blev det så här och då får vi göra det bästa av det.
Den dagen jag går för att ej vända åter
jag vill att ni minns mig precis som jag var.
Det blir bara värre mina kära om ni gråter
för ingen kan ändra det öde vi har.
Den dagen ni står här och kanske mig saknar
jag vill att ni lever och livslusten har.
Jag vill att ni vaknar och lever de dagar
den tid ni har kvar.
