....

Är det verkligen så att man måste vara med om en livskris som separation eller dödsfall för att lyckats gå ner i vikt? Sakta men säkert tickar kilon på ibland några hekton som nu har blivit alldeles för många kilon. Detta medför förutom att kläder sitter taight och fult en viss smärta i min rygg och nacke, det är som om det finns ett magiskt tal på vågen som POFF och sen är smärtan ett faktum. Ekorrhjulet snurrar i 190 och jag tar mig inte ur detta, en snabbfix med minusfem kilo är ju inte så svårt, jag kan leva en månad på någon äcklig kycklingsoppa eller köpa pulversoppor som man kvälvande intar tre fyra gånger om dagen men sen då???
 Det är ju huvudet jag måste få med mig och tänka långsiktigt, planering och matlistor måste göras. Fick tipset av min gamla viktväktarkonsulent att avsätta ca 60 minuter varje söndag och se över kommande veckas kalender och utifrån den planera matsedel och mattider. Sen sitter det ju i belöning och tröst.. Det tar tid det förstår jag ju, men det måste ju börja med att gå ner om än bara några hekton. Så söndag idag och då kör vi på planering de lux.
 Är det nu vi kör??? I och med detta inlägg är det ju bara att köra annars är det ju ett garn stort misslyckat.

Det planar ut

Likt en båt så planar det som ut, den föregående uppförsbacke känns inte lika besvärlig idag. Det gäller att hitta tillbaka till de vardagliga guldkornen i vardagen så blir det lite lättare.
Mina guldkorn är mina barn och deras vardag, att jag får vara en del i deras liv och att jag har möjlighet att få följa dem nära inpå, det gör mig extra glad en dag som denna.
Till helgen är vi ledig så då ska jag verkligen försöka ge mig en spark i rumpan och göra klart inför hösten, jag borde få rensa skrotet från bygget av hundhuset.
Men är det fint väder på lördag så lockat Rikkti Dokkas, en heldag ute i naturen skulle få mig att må bra, kanske skrotet får vänta till nästa vecka?! "Varför göra det idag när vi kan göra det en annan dag?!"....

Jag fick se LAS listan och insåg att jag jobbat åt Överkalix kommun i halva mitt liv!!! Det kom lite som en chock, alltså lite drygt 18 år har jag knegat, fast det är åt samma arbetsgivare så har jag ju haft olika placeringar inom olika områden, men fatta 18 år?!?!

Gina har varit på egen upptäckt färd, hälsat på grannarna ca 1 km härifrån, suttit på deras altan och haft det bra, sen blev hon hem skjutsad, odåga Gina...

Det går uppför...

Just precis nu känns det som om livet är en uppförsbacke i ett av sandtagen på Halljärv... 

Det som bara tuggar på, sakta sakta uppåt med tunga steg och hälften av metrarna man kommer upp halkar man ner igen på grund av sandens dåliga bärbarhet, orken tryter men man fortsätter för att man måste. Man måste... 

 Egentligen är det inte min egen sandtags promenad jag kämpar uppför utan andras, jag tycker så synd om vissa människor i min omgivning att jag blir personligen nedslagen av deras livsöden, hur mycket ska en människa behöva ta? Och varför drabbas vissa så mycket mer än andra och lyckas ändå fortsätta kampen upp i sanden? 

Vi har alla våra ryggsäckar att bära på men ibland vill jag bara skrika "för helvete den är ju bara halvfull", sen kommer ju det dåliga samvetet, vem är jag att döma ditt innehåll?! 

 Försöker tanka energi i skog och mark, i lördags var vi till Linafallet, passade på att grilla hamburgare och fika i det fina vädret sen gjorde uppletande med hundarna i en brant backe så de fick jobba extra hårt, sånt är balsam för själen.

Förra veckans utmaning för mig var att försöka att minska engagemangen för andra och deras problem och ta ett steg tillbaka, denna vecka ska jag lägga dra ner på mobiluppkopplingen och det kommer att bli väldigt svårt.

Ledig

Det är så skönt att få vara ledig, förra veckan var min 50 timmars arbetsvecka och det känns i kroppen på måndag morgon klockan 07:00. På grund av hög arbetsbelastning var jag helt slut i måndags så jag tog mig en riktigt "mollardag", det betyder att jag inte gjorde någonting efter jag steg upp ca 12:00, eller en timmes promenad innan jag lagade middag och efter det hade pojkarna eldat bastun så vi tog oss ett bad, underbara liv.
 Eftersom latmasken tog mig igår väntade höstpysslet på mig idag, så jag har börjat att plocka bort utemöbler, planerat vår Syren som vi fick av Drugge-klanen (bättre sent än aldrig) och räfsat lite löv, kanske känns det lite bättre till våren när alla biljoners löv ska väck.

Grabbarna har varit på säsongens första friåkning, det blev lite allvarligt snack i omklädningsrummet grabbarna emellan, ett förtroende vänner emellan. Tänk hur många förtroenden och hemligheter de kommer att delge varandra i dessa omklädningsrum. Den yngre har rantat runt en stund i isladan och en annan i Bullerbyn hoppandes på Piller-tvillningarnas studsmatta, det är grejer det, Vi hinner inte riktigt med vårt lilla yrväder, han hinner överallt. 

Ännu en försämring är gjord och jag har börjat överväga en förändring, men jag vet inte om jag egentligen vill förändra. men det känns lite nödvändigt eftersom att jag saknar förtroende.

"man saknar inte kossan förrän båset är tomt"....

Händelserik vecka.

Vilken vecka vi haft, Cleos lillebror skulle bli omplacerad på grund av allergi och hinner vara hos nya ägaren, Katja i tio minuter innan en stor jakthund skrämmer livet på honom och han springer för livet och syns inte till förrän tidningsbudet ser honom vid rondellen tidigt tidigt torsdag morgon. Sen som ett under hittade kusinen till första ägaren honom intill deras stall på deras gård ca 2 kilometer från där han försvann, ca 44 timmar var han på rymmen.

 På fredag var jag moralisk stöd till en nära vän som skulle medverka på en av hennes absoluta bästa vänner begravning, det var tungt men väldigt fint att få vara med. Alltså begravningar, usch så sorgligt det är.
Jag har bestämt mig för att ha en återhämtningsvecka, jag har min jobbarvecka så det blir lätt att hålla mig hemma då, jag jobbar eller sover och är i praktiken bara ledig på torsdag, eftersom att jag sover onsdag och går på fredag igen. Jag känner att de sista veckorna har jag dundrat på och engagerat mig i allt annat utom mig själv och min familj, nu måste jag få lite balans igen.

 Denna vecka tänkte jag koncentrera mig på att lägga spår till Gina, eftersom hennes spårteknik verkar ha försvunnit, hon som varit så säker i sitt spårarbete, nu är det slarvigt och med hög nos, jag litar inte alls på henne i skogen. Som tur är har jag fått tips från proffsen så jag hoppas att det går till sig. Sen ska vi lägga in en motionsväxel, vi har kommit oss ifrån de dagliga promenaderna, så nu blir det 60 minuters koppelpromenad mot norr.
 Jag har beställt hantverkare till att bygga mig ett hundstall i garagelängan, det blir med två boxar ifall att den bästa kombinationen dyker upp och jag bara måste köpa mig en till schäferflicka. Gina ska inte flytta ut, men jag måste ha en hundgård som hon kan vara i när vi inte är hemma för hon klara inte av att vara själv. Så fort vi lämnar henne själv så tar hon sig upp på vinden och länsar kattmatförrådet, kattlådan och soporna detta i sin tur gör att hon får diarré som hon inte kan hålla inne med så då har vi det runt om i huset. Sen är det ju näst intill livsfarligt att hon äter allt hon kommer åt, hennes vikt går ner då hon har diarré flera dagar efter hon försett sig med Missys mat. Så nu blir det hundgård, har sagt att syrrans galna hund kan få vara i den andra boxen medan Sara jobbar för hon är ju också ett kapitel för sig att ha ensam hemma.