******

"Linda, det finns alltid någon som har det värre än dig"...
Mina föräldrars ord ploppar alltid då och då upp i mitt medvetna, nu har jag ett munsår lika stort som den nya regionen "Norrland" och det är rött, svullet och hemskt, MEN.... det hade varit värre att ha en vårtklase på hakan, psoriasis i hela ansiktet eller riktigt besvärlig acne, det hade varit värre för detta äckliga munsår försvinner ju på mindre än en vecka så egentligen är det inget att gnälla över...
Det gnälls en hel del i vår värld, om saker som för mig verkat obetydliga men för andra är av stor betydelse, "Alla är vi olika".
 Jag var på promenad efter en upplogad skogsväg, Furubergsvägen, för några dagar sedan och fotade en bild på en lång raksträcka, den bilden fick symbolisera mitt liv just nu. När jag var framme vid bilen igen kände jag: "fy fan vilken tråkig promenad detta blev" och då kom tanken på livet igen, det känns ut lite tråkigt just nu, långtråkigt som en del filmer blir då handlingen som dör ut. Det har varit lite mycket sista tiden och egentligen skulle denna raksträcka behöva kännas välbehövlig, men det känns trist. Nu kom jag in på gnäll om mitt ointressanta liv, det finns flera som skulle göra mycket för att ha det lite tråkigt.


 Jag ska ju få åka på utbildning till Stockholm med jobbet - Palliativa registret.
Trodde att det skulle handla om palliativ vård men det verkat handla om ett redskap för dokumentation i samband med palliativ vård. Nåja en utbildningsdag i Stockholm blir ju trevligt.
Appropå utbildning tar H steget att förverkliga en arbetsdröm, vi får se hur långt det räcker och vad framtiden har att erbjuda, men jag är jätte glad att han vågade hoppa på tåget som på något sjukt sätt kom precis i rättantid, ibland kan man ju råkas bli kvar på perrongen.


Vårvintern, en underbar årstid som tillbringas mycket utomhus i skogen.






Laxforsberget.



Tjejvasan - check

Nästan 200 mil i bilen för att få åka 3 mil skidor, mellan Oxberg och Mora. Bilresan gick bra då sällskapet var bland de bästa. Ett stort missöde i Söderhamn, vindrutetorkarna plockades bort då någon motor som styr dessa havererat, lite spännande och väldigt farligt, vi fick lägga vårt öde på vädergudarna.
Stugan Åsa fått tag på var så fin och fräsch, super sköna sängar (jag hade egen kupé) och nära till målgång och Mässan. På lördagmorgon åkte Jenny och Åsa iväg med "bussen" till start, Carro och jag kunde chilla kvar i stugan eftersom vår start var senare. Allt runtomkring detta lopp är ju fantastiskt ordnat, väldigt smidigt.
I startfållan provade vi skidorna och det kändes glidigt, jag hann bli orolig för bakhalt. Bröderna Hansson hade tagit sig an Carro och mina skidor. A som stod för fästet hade varnat oss för att det var svårt att valla rätt. Men vilket jobb de gjort, för varje bentag gled jag dubbelt så långt som tidigare. De backar vi passerade kunde jag "springa" uppför, fästet höll hela sträckan.
Målet var att vi skulle vara i mål senast 16:00, alltså en tid på 04:15, men på grund av perfekta skidor, super väder och "lätt" bana klarade jag det på 03:23:34, visst det kan tyckas vara en dålig tid, men för mig är det bra, bästa tiden orkade jag få på den sista milen. Sen låg jag däckad resten av kvällen, vätskebrist de lux. Sov som ett litet barn just efter åtta, vännerna skålade i bubbel och jag med Resorb
Söndagen tillbringades i bilen, vädret var fantastiskt och vi klarade oss ganska bra utan torkare.
Då vi passerade Umeå kändes det ut som om vi nästan var hemma.

 Absolut kan jag göra om detta, förmodligen redan nästa år 😊.
Nu sportlovar vi och tar det lugnt mellan varven.
Bilder från Mora resan kan man se på Carro, Jenny och Åsa bloggar.