Jag är så less dessa restriktioner, det kryper i kroppen och jag vill åka hit och dit, säkert för att jag inte får/ska resa någonstans. Vi har ställt in kalas så det känns ut som om vi bara träffar familjen, ja inte ens familjen för Matilda och Frida bor ju inte med oss så de ska vi inte heller umgås med.
Lucas klättrar, eller håller på att riva väggarna. Han har ändå fått möjlighet att träna med Överkalix, då "onödiga" resor mellan kommunerna ska undvikas. Vi lever i en pandemi och ska givetvis göra allt vi kan men jag är så less...
Kanske skulle jag ta tag i allt skrot som skulle behövas åka vidare till Furunäsmiljöstation, istället för att sitta här och gnälla. Förutom köket (som är alldeles för stort och dyrt projekt) skulle vi verkligen behöva tapetsera Lucas gamla rum. Han valde alldeles för galna tapeter när vi flyttade hit. Möblerna skulle också behöva bytas ut. MEN, det finns ett men och det är lite för personligt för att jag vill dela med mig...
Jag fick en novemberkaktus av Carinas mamma och den blommade så vackert för någon vecka sen. Lampan som syns i bakgrunden fick jag också, en Strindbergslampa. Jag gillar gamla saker, de ligger på en historia sen spelar det ingen roll att man inte kan historian. Allt som finns i "Linneas stuga" är ärvda saker som vi har fått och när jag sitter där kan jag tänka på alla de människor som gett oss möblerna, de kommer i mina tankar på ett bra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar