Ständig oro

Som förälder känner man ofta en fruktansvärd oro för barnens välbefinnande.

En förkylning är det verkligen "bara" en förkylning?
Varför visar crp tresiffrigt?
Är det normalt att vara så här blek?
Svara de på medicinering?
Ont i nacken, kan det vara hjärnhinneinflammation eller har de sovit dåligt?

Varför har de fullt med blåmärken?
Är det någon som nyper dem? vem?
Hur kommer det sig att h*n ramlar så mycket? synen eller balansen?
Sitter verkligen läsförståelsen?

Sängvätare?
Är det normalt att bli så här arg?
Är det astma de fått nu?

Blir de mobbade?
Mobbar de andra?
Vågar de stå för sin sak?
Faller de för grupptrycket?
Mår de bra?
Äter de nog?

Oscar hostar ännu och ser förskräckligt blek och tunn ut, är det lunginflammation eller är det något värre?
Alla som känner mig vet att jag är helt hyprokondiskt då det gäller barnen och cancer.
Gissa om jag har varit och googlat alla möjliga cancer typer, högst på listan står givetvis leukemi...
Vissa ber mig sluta svamla och tänka att det jag tänker på kan jag få, men det är lätt att säga och jag kan skratta åt det då de är friska igen, men just nu är oron ganska stor.
Jag tror att alla mina barn haft en släng av cancer men det är lika otäckt varje gång jag inbillar mig det.
När jag återberättar det vid ett senare tillfälle hör jag ju hur löjligt det låter, men...

Det andra jag är otroligt rädd för är att de äldre barnen ska ha det tungt i skolan och att de ska sakna vänner. Eller vara den som ser till att andra inte har vänner :/
Att de ska vara så starka och våga stå för det de vet/tror är det rätta och inte falla för grupptrycket.
Som förälder är det mitt viktigaste uppdrag att se till att de får bra självkänsla och känner att de duger precis så som de är!!!
Ojoj en ständig oro, nu måste jag väcka Henrik så han får mig på andra tankar eller så lägger jag mig med Oscar och somnar till hans andetag.

Sweet Dreams