Det som bara tuggar på, sakta sakta uppåt med tunga steg och hälften av metrarna man kommer upp halkar man ner igen på grund av sandens dåliga bärbarhet, orken tryter men man fortsätter för att man måste. Man måste...
Egentligen är det inte min egen sandtags promenad jag kämpar uppför utan andras, jag tycker så synd om vissa människor i min omgivning att jag blir personligen nedslagen av deras livsöden, hur mycket ska en människa behöva ta? Och varför drabbas vissa så mycket mer än andra och lyckas ändå fortsätta kampen upp i sanden?
Vi har alla våra ryggsäckar att bära på men ibland vill jag bara skrika "för helvete den är ju bara halvfull", sen kommer ju det dåliga samvetet, vem är jag att döma ditt innehåll?!
Försöker tanka energi i skog och mark, i lördags var vi till Linafallet, passade på att grilla hamburgare och fika i det fina vädret sen gjorde uppletande med hundarna i en brant backe så de fick jobba extra hårt, sånt är balsam för själen.
Förra veckans utmaning för mig var att försöka att minska engagemangen för andra och deras problem och ta ett steg tillbaka, denna vecka ska jag lägga dra ner på mobiluppkopplingen och det kommer att bli väldigt svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar