....

Är det verkligen så att man måste vara med om en livskris som separation eller dödsfall för att lyckats gå ner i vikt? Sakta men säkert tickar kilon på ibland några hekton som nu har blivit alldeles för många kilon. Detta medför förutom att kläder sitter taight och fult en viss smärta i min rygg och nacke, det är som om det finns ett magiskt tal på vågen som POFF och sen är smärtan ett faktum. Ekorrhjulet snurrar i 190 och jag tar mig inte ur detta, en snabbfix med minusfem kilo är ju inte så svårt, jag kan leva en månad på någon äcklig kycklingsoppa eller köpa pulversoppor som man kvälvande intar tre fyra gånger om dagen men sen då???
 Det är ju huvudet jag måste få med mig och tänka långsiktigt, planering och matlistor måste göras. Fick tipset av min gamla viktväktarkonsulent att avsätta ca 60 minuter varje söndag och se över kommande veckas kalender och utifrån den planera matsedel och mattider. Sen sitter det ju i belöning och tröst.. Det tar tid det förstår jag ju, men det måste ju börja med att gå ner om än bara några hekton. Så söndag idag och då kör vi på planering de lux.
 Är det nu vi kör??? I och med detta inlägg är det ju bara att köra annars är det ju ett garn stort misslyckat.