Det kallas livet

var det en kvinna i "den andra generationen" sa till mig.
Livet är lite ostabilt just nu, det känns oroligt inte riktigt som läget i Ukraina, men oroligt nog för att störa mitt inre.
Jag försökte (enligt mig andra tyckte nog bara att jag pratade skit) få koll på läget, men kan väl säga att det blev allt annat än klarhet :/ men det är ju min tanke det finns säkert andra som inte alls håller med vad jag tycker och vem är det att bestämma vad som är det sanna? "Det finns bara en sanning", men vems sanning är det?
 Det är väldigt många föräldrar som vill ha gemenskap och föräldrargrupper hit och dit, MEN när det kommer till att jobba med sina egna "problem" sopas de gärna under mattan. Föräldrar samverkan är bra så länge vi kan sitta runt vårt fina middagsbord och prata om alla andras ungar. Jag blir så förbannat besviken! Som den otroligt naiva människa jag är har det tagit mig drygt 17 år att inse det. Trots att jag sett tendenserna till detta redan för 11 år sedan. Summan av kardemumman är att från och med nu "sköter jag mitt och skiter i alla andra".
 Samtidigt som detta händer så är det slutprov på bevakningen och det betyder borta under två helgen och jag känner en inre stress att vara borta just nu. Jag känner att jag borde vara hemma och försöka få ordning på "livet" men samtidigt är jag för egoistisk för att vara hemma...
Helgen som varit tillbringade Gina och jag på Tåme skjutfält och gjorde cerifikatprovet för patrullhund, hon/vi klarade det med bravur, vi fick jätte fina ord från provledarna, både Gina och jag fick beröm. Det gör mig så stolt att höra att jag läser, stödjer och samarbetar med min hund på ett underbart sätt. När vi "hittade" spårslutet med texten "Slut spår 3, GRATTIS" kom alla tårar, jag fixade det, alla resor till Gällivare och Lansjärv lönade sig och omgivningens tycken om mina prioritering kändes långt bort. Där fick ni se, jag fixade det!
Förslag från provledarna var placering i Kiruna, jag tror att det finns ledig plats för hundförare i Överkalix. Jag är inte så noga att placeras i Pajala, Haparanda och/eller Övertorneå men det är bara för att jag inte förstår Tornedalsfinskan som jag vet används flitigt på dessa orter.

 Tankar som om detta är rätt eller fel kommer hela tiden i mitt inre och det är många saker jag känner så om, bland annat det här med bevakningen för det kommer attta tid, jag kommer att skriva ett avtal med försvarsmakten och det kräver vissa saker av mig till kostnad på min familj...
 En kvinna ska vara hemma och inte ligga i skogen och bara ha massa egentid, egentid som egentligen betyder tid som hon inte tillbringar med familjen utan ensam med sitt intresse/hobby. Eller vad är egentid? Jag hatar ordet egentid.

Nu ska jag ta tag i hemmet så kanske mitt dåliga samvetet för helgens borta vistelse tunnas av en aningens?!

"åt vilket håll man än vänder sig till är ändan bak"