Julefrid

Barnen har fått sitt efterlängtade jullov, Henrik lyckades få 19 dagars ledighet med endast fyra semesterdagar och jag kämpar tre nätter till innan jag går på långledigt, julaftons morgon vakar jag av :) Vi lyckas få till en perfekt julledighet det här året.
 Livet går på automatik, samma saker varje dag, tankar om att är det så här det ska vara? Det är bara under de här åren i ens liv? kommer ständigt och jämt i mitt huvud. Jag lever absolut det livet jag vill, men det går lite för fort för att kunna avnjutas till 100 % och jag tror inte jag har så stor chans att påverka det just nu.
 Jag har hamnat i en bubbla av total saknad av fysisk aktivitet, detta får mig att få dåligt samvete för mina hundar och stressen att jag kommer att svälla upp under julen, jag måste komma igång med lite rörelse i livet, men dagarna går och jag prioriterar annat än just det just nu. Vet inte hur jag ska komma ur denna fas och ta mig ut, för i mitt sinne ska jag ut varje dag, men dagen blir kväll och den dagliga promenaden uteblev än en gång...

Julefriden...
Jag stressar inte upp mig för den, det är som alla andra år, julklapparna inhandlas i sista minuten och det är så bra för då hinner inte barnen klämma sönder paketen eller bråka om vem som har största eller mest paket. Den 24 december kommer vare sig jag har huset kliniskt rent eller lite skit i hörnen och det känns så skönt att ha den filosofin!
Matilda har varit snäll och bakat hallongrottor till oss och på söndag när hon ska vara barnvakt hoppas jag att hon kan gör knäck och baka saffransbullar och kärleksmums/moccarutor då har vi så vi klara oss.
För på söndag åker vi till Luleå och handlar det som vi inte kan handla på orten, listan är i huvudet och ska snart skrivas ner sen är det bara att beta av den bland alla hysteriska julhandlare.

 I Överkalix har det kommit "tiggare" utanför våra matvaruaffärer, det är en tragiskt bild att se två fattiga människor stå på sina knän med en kopp framför sig och be om pengar. Jag får dåligt samvete när jag passerar dem med påsar fulla med mat, jag skulle tro att jag har mat till djuren för mer pengar än vad de har till sig själva, men jag ger inga pengar till dem. Är det rätt att inte ge?
Trots att jag lever så jag gott och väl kan ge dem bidrag till mediciner, lagning av bilen och mat så känns det inte bra att ge...
Jag sänker pengar till vissa organisationer för att lätta mitt samvete men inte till tiggare, jag tror att jag misstro dessa människor. Det gör mig till en lite elak människa, men jag kan inte riktigt rå för det.