Så länge jag sätter barnets intressen i första hand är det bra att vara en idrottsförälder, för det är jag som förälder som ska peppa, trösta, skjutsa, ställa upp med olika försäljningar till/för klubben.
Pengar som går till cup- och serieavgifter, försäkringar viss material som matchtröjor, koner, bollar, västar osv.
Kanske är det lättare att vara en "bra" idrottsförälder om man inte själv har utövar idrotten barnet väljer?!
För fyra år sedan började Matilda och Frida spela fotboll, tyvärr i samma pojklag efter som det inte fanns något tjejlag, vilket gjorde att lilla Frida ofta blev nertryckt av både sin äldre syster, de större, bättre killarna i laget och sin mamma som "hejade"(pressade) för mycket på henne på sidan av fotbollsplanen (det kan jag erkänna). Hennes roll på matcherna var att stanna vid motståndarens målvakt, väntandes på att få ett pass och göra mål :/
Frida bet ihop och spelade hela sommarsäsongen, för man avslutar det man påbörjat med...
När vinterträningen började kom hon hem efter varje träning ganska nedstämd, efter tredje träningen sa hon helt klart att hon skulle ALDRIG mer spela fotboll!!!
Efter ytterligare några månader provade hon på basket och blev helt såld på det.
Att som mamma se henne på basketplanen, snabb som en vessla och medverka i spelet både offensiv och defensiv var en fröjd för ögat och jag har lovat mig själv att inte "hejja" på henne från läktaren!!!
Frida 11 år <3
Förra året var det ca fem flickor som spelade med ett yngre pojklag, men ledare och föräldrar såg att många av dessa stod tillbaka så två tjejer tillfrågades till att vara ledare för ett renodlat flicklag i åldrarna 00/99.
Sagt och gjort ett lag startade och det kom 18?! flickor på de första träningarna förra året och en av dem var Frida...
"behandla andra som du själv vill bli behandlad"....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar