Jag är så stolt

över mig själv!!!
Jag fixade de uppsatta målen för året med min älskade hund. Många tyckte jag hade alldeles för höga mål uppsatta med en hund som precis hade fyllt ett år, jag fick tips och information att i löpet, då var det en stilla träningsperiod på flera veckor tikarna blev ju lite halvknäppa, nja den såg jag aldrig till. Hundens "tonårsperiod" den planade ganska obemärkt förbi, våra tre tikar hamnade aldrig i slagsmål under detta år iallafall. Många tips får man, som är i välmening, fast man inte alltid tror det :).
I maj var planen för start i lydnadsklass, tre tävlingar och tre första pris (över 160 poäng) och två första placeringar, väldigt nöjd!!!
 Tyvärr fick pappa sin cancerdiagnos den 2 juni, här kom mitt platta fall, det var varken löp, spökålder på hunden, hormoner bland hundarna eller slagsmål som fick mig att falla, det var något mycket, mycket värre. Min pappa var allvarligt sjuk...
9 juni hade vi anmält oss till Kiruna på brukstävling, appellklass spår, ett av målen och tävlingen gick väldigt dåligt, men vi fixade den med ett uppflytt och en första placering.
10 juni hade jag kommit med på ett av de väldigt få mentalbeskrivningarna som anordnas i Norrland, den var i Åsele, Gina fick även titeln godkänd mentalstatus.
 Jag berättade aldrig för min mamma och syskon vars jag var, mamma var och hälsade på pappa i Sunderbyn, vi pratade om hans kommande kritiska operation som väntade i Umeå, bara värdet på bilirubin skulle sjunka. Under ett av samtalen försa jag mig om min placering och aktivitet, mamma fnös och menade att det var ett jävla flakande men jag var tvungen ju mer jag flakade ju mindre hann jag känna :/
14 juni hade hela familjen Eriksson-Drugge-Larsson blivit bjuden till V.Nybyn på fredagsfika, hela familjen Drugge skulle medverka, innan vi åkte skulle vi svänga förbi ICA på vägen dit får jag ett meddelande av systeryster: "Pappa kommer hem idag"... Jag visste när jag såg det att hoppet var förbi, han kommer hem för att dö, hans tid är räknad och väldigt kort. Mina tårarna sprutar värre än det spöregn som slår mot bilens vindruta, ica parkeringen är full med bilar, Henrik går in och handlar vi åker till Nybyn, vi måste ju dit då vi är bjudna??? Väl där klara jag inte av att gå in, det går inte jag är så ledsen, min hjälte H går in meddelar vad vi fått veta och säger att vi åker till Jock.
Alla vi är där alla gråter, pappa tröstar "Det här hade vi ju inte räknat med, men nu måste vi göra det bästa av situationen"...
Exakt sju dagar får vi ha honom med oss efter han kom hem, han valde maträtter och åt med god aptit, han pratade om gevär, gravstenar, vem som skulle hjälpa vem, vem som skulle ta hand om vad, sju dagar kändes som sju år <3
Hundträningen stod still i drygt åtta veckor, skogspromenader tog vi oss, en vän tog mig upp på bruks, men såg ganska fort att jag inte var redo :/
Sakta sakta kommer man tillbaka, jag började gå in i de nya momenten då glömdes allt, de röda kornena och det orange bandet fick mig att fokusera på hundträning en paus i min sorg.
Frågor som ska vi köra på målet börjar komma i slutet av augusti, klara jag ett nederlag, ett misslyckande om vi inte kommer upp till 160 poäng, och egentligen var mitt mål mycket högre än så, jag vill på pallplats!!!
Älvsbyn hade en lyd2 tävling 6 oktober så då var vi igång igen, anmälde mig till tre tävlingar på en gång och vi fixade pallplats på alla utom en där vi kom 4:a.
JAG ÄR SJUKT NÖJD!!!

Nu ska det finslipas på det som är mindre bra och så småningom ska nya moment tränas in, målet för 2014 börjar ta form, det är inte två LP men ett och en klass upp i brukset :)
Har jag sagt att jag har en av världens bästa hundar?!

Kalix BK 19 maj 190.5 p 1:a placering :)