Sitter med tända fönsterlampor

och har en känsla av höst i mig.
Sommaren 2015 kom och vände om, livet kom och vände om... jag kan inte förstå, jag kan inte acceptera att livet får förändras på det här sättet... Det är inte rättvist på något sätt alls... Jag vill tro att allt har en mening och att vi har alla våra öden, men just nu kan jag inte förstå, jag vill inte förstå, jag vill ingenting just nu... Jag vill bara att tiden ska gå och läka allas sår, låt det bli som vanligt igen, eller är det möjligt? Nä inte för alla människor blir livet som förut.
Jag tillhör de människor som inte ser filmer där huvudpersonen dör i slutet, jag hatar dessa filmer, jag vill ha lyckliga slut, där allt ordnar sig under de sista fem minuterna och sen får alla leva lyckliga i sina dagar för evigt...
 Torsdag... den passerade, många som tog farväl och många fina blommor, många kramar och fina minnen... sen finns inte så mycket mer att säga om det, utan bara PUNKT...
Vissa frågor har inga svar, inte just nu iallafall.

 "Ni som får leva ska leva", sa pappa under sin sista tid. Jo vi ska leva, vi ska bara hitta fotfästet igen.