En bit av mig dog under några timmar, innan jag reste mig och skrapade av mig skiten. Sen två dagar efteråt kom den lilla mörka känslan av skadeglädje över mig och tankar som Karma, Gud straffar vissa på direkten infann sig...
Att ha tonåringar är en stor prövning och ett sätt att se hur mycket man tål innan det brister och hur man reagerar när det brister. Varsågod alla självgoda föräldrar som inte har en aning om vad jag skriver om, Ni har verkligen gjort ett fantastiskt jobb :/
Facebook irriterar mig något fruktansvärt just nu, eller inte facebook, men en person på FB som skriver om sin nya kärlek och hur hen är värd denna underbara känsla att få vara käääär bla, bla, bla
Sen alla idioter som "gillar" dessa statusar när verkligheten är att man lämnat barnen med en människa man skriver inte är snäll, att lämna sina barn för en karl är för mig helt obegripligt, jag blir så jävla förbannad eftersom jag vet hur mycket det skadar barnen att inte ha sina föräldrar nära sig, som en naturlig del i sina liv. Jag menar INTE att man ska leva i förhållanden som inte är bra eller helt kärlekslösa, men att "flytta ifrån" sina barn kan jag inte acceptera. I första hand är man mamma eller pappa och man kan inte vara en engagerad förälder om man inte är med i deras vardag...
Har man en gång "lämnat" barnen har man satt såna djupa sår i barnet så de kommer aldrig att kunna känna total tillit till andra människor, man har inte möjlighet att komma några år senare och tro att man kan lappa ihop det man en gång valde bort... För barnen är det ett svek de kanske aldrig kommer över...
I helgen är jag ledig men ack vilken kaotisk helg vi kommer att ha på hemma plan, det är Halloweendisco, hockeycup i Kalix, 15-års fest, seriematch, religionsuppsats, Lillbror ska på äventyr med farmor och 38-årskalas. Peggan kommer att ha många körningar bäst att tanka fullt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar