Äsch.

Va fan nu är det dags att rycka upp sig, skrapa av sig, komma igen och sluta gnälla...

Livet är vad vi gör det till, varken mer eller mindre. Den sista tiden har jag liksom glömt bort det?! Mina skidturer på älven har fått energiförrådet påfyllt, att kunna släppa alla tankar och nynna för mig själv "skida-skida-staaaavarrr, skida-skida-staaaavarrr, skida-skida-staaaavarrr" som ett mantra att swischa några kilomterar till. Går jag ur mitt mantra ramsa tappar jag focus på åkningen och jag mister balansen, oftast bara så pass att jag nästan ramlar gungar till en sekund. Endast en gång har jag ramlat, då i en nedförsbacke som gick ner till älven och skidorna åkte längre och längre ut ifrån varandra tills jag nästan var i spagat och ramlade framlänges i den hårda, kalla skaren som lagt sig på älvstanden. Två skrapmärken och en fläskläpp blev resultatet på detta och ett riktigt magplask. fast på snön då.

Håll fast en kort sekund
och lev och älska nu så märker du
det blir en härlig stund,
Därför vår bäst tid är nu, är nu, är nu...



 

   

 Vi har haft riktigt fina dagar nu och det ser ut att komma fler sådana här dagar då vi får njuta av klarblå himmel, näst intill vindstilla och en stor varm sol som äntligen värmer riktigt gott. Jag älskar vårvintern och jag älskar att bo mitt i naturen, så nu ska kör vi vidare.
"Det är bara att bryta ihop och komma igen"...
Tack för mig mitt i natten :)