Vänner kommer och går

Det är inte lätt att förstå det här med vänskap när man är tonåring.
Vissa vänner kommer och går medan andra består.
Bästisar som sviker är en dödssynd i tonåren och något som gör så ont att man tror att man ska dö. Men vad som upplevs som svek för den ena behöver inte vara tänkt som ett svek från den andra.

Inget varar för evigt och frågan är om det är bättre med bara en eller två bästisar eller är det bättre med flera olika vänner?!
I alla tider har man hört att flickor har så svårt att vara tre, varför är det så?!
Vänskap är något alla barn behöver ha, men vi vet alla att det inte alltid är så att alla barn har vänner :/

Jag kommer själv ihåg mina vänskap i högstadiet, när jag ser tillbaka till den tiden var det en bra och varm vänskap <3 Dessa människor ser jag som en del av mina närmaste vänner än idag <3.
Visst hade vi tjafs om vem som var med vem mest och vilka som skvallrade allt vidare, fast vi skvallrade saker vidare till varandra allihopa :).
"Linda berättade att ****, men jag fick inte säga det till någon så säg inget"...
en slående replik :)
Men vi lämnade aldrig en utanför, i och för sig var vi så många i "vårt gäng" så vi var alltid grupperade i den stora gruppen.

Att försöka hjälpa sitt barn med deras relationer är så svårt eftersom man som vuxen har tappat känslan för att känna sig sviken, då är det lätta att tycka att barnen bara ska rycka på axlarna och vara med andra...
Eller jag har tappat känslan att känna mig sviken.
Sen har jag en förmåga, bra eller dålig?!, att tänka att det är andras förlust att "välja bort" mig :)

Men det här med sviken vänskap, hjärtan som krossas och skitsnack är något som tillhör tonåren och det är bara att ta sig igenom det och tänka att man blir starkare för varje sak man tar sig igenom...

Tack för mig!