Latmasken

har tagit mig i sitt järngrepp, jag tar mig inte ens ut på en promenad med mina fyrbenta vänner, de blir lidande då de inte får det de är van att få och med det blir de lite vandriga. Idag har jag inte fört en regel, en promenad om dagen PUNKT, så idag har vi varit på Lappberget och gått fem kilometer, det var endast vi och två män som varvade runt 1.5 kilometers spåret stakandes med rullskidor. Imorgon är det midsommarafton och planen är middag i goda vännerslag på Mejerigatan, jag klistrar på mig smailet och umgås några timmar, det blir nog bra?!

 Vi har tingat oss en kisseflicka som jag tror blir leveransklar i slutet av juli, hon ska heta Messi (efter den manliga gnälliga fotbollsspelaren). Det är en sköldpaddsfärgad bondkatt, eventuellt är Ulrikas katt pappa till ungarna, det var fem stycken och jag blev lite kär i en svart-vit hane, men barnen tyckte denna var finare/bättre. Vi hoppas att det blir en bra råttjägare och att det går bra med hundarna.

Messi :)

För ett år sen idag var sista dagen vi pratade med pappa, sista dagen han var han och inte cancern hade ätit upp honom, det är en tung tid just nu och hela tiden åker jag tillbaka i tiden, minns allt som om det var igår. Försöker komma ihåg den sista tiden som "bra", men hur kan något som tar slut vara bra? Den "sista tiden" kan ju aldrig vara bra? "Det här är inget vi planerat, men nu är det så här och då får vi göra det bästa av situationen"... 

Så då gör vi det bästa och åker på jobbet, tio timmar innan semester så nu kan vi starta nedräkningen.

Ta hand om varandra, vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa kurva!