Samhörighet...
Oj vilken viktig känsla för varje individ, att vara en del i en grupp, gemenskap.
När man är ung och osäker är det samhörigheten som gör oss till den vi är, "Visa mig dina vänner och jag kan säga vem Du är"... För hundra år sen när jag var ung hade jag nog världens bästa vänner!
De är några av mina närmaste vänner än idag. De har alltid accepterat mig för den jag är, funnits där varje gång jag behövt stöd, råd och uppmuntran, de har aldrig dömt mig för beslut jag tagit som var mindre bra. Vi har aldrig, aldrig fryst ut någon enskild person. Jag är väldigt tacksam över mina "gamla" vänner och önskar att mina barn kommer att få den rikedom som äkta vänner är, men äkta vänner växer inte på träd!
Familjen är också en stor källa till samhörighet, eftersom mina syskon är ganska många år yngre än mig har den samhörigheten kommit med åren. Men bara för att man är släkt kan man inte lita på att det ska vara samhörighet för det. Jag har ingen kontakt med några av mina föräldrars syskon och det känner jag inte som någon större förlust. "Blod är inte alltid tjockare än vatten".
Nu är det dags för natt två av tre och jag har förberett mig väl med att sova till 15:30. Imorgon har MiniBlå Nyårscupen i Skogshallen, första matchen mot Kalix är 08:00 och jag känner att jag kanske ser den innan jag åker hem och sover, sen åker jag tillbaka till isladan innan jobbet, men vi får se hur jag gör när söndagen kommer.
Ja vilken tur vi hade som "fann" varandra då för hundra år sen :) Man insåg inte då hur lyckligt lottad vi var!
SvaraRadera