Som en blixt från klar himmel

I tisdags var jag och två vänner och uppvaktade en annan vän som fyllt 40 år under julhelgen.
Då small det till... bom.... Om 3.5 å fyller jag 40 år och när min mamma fyllde 40 år väntade jag barn, min mamma blev mormor då hon var drygt 40 år och tänk då tyckte ju jag att hon var ganska gammal, betyder det att jag är gammal, jo enligt mina barn är jag typ... 100 år, men jag känner mig inte alls gammal. Det här med ålder är ju så att definitionen på gammal flyttas fram med att man själv blir äldre.
 Min mammas och mitt liv som 35+ skiljer sig som dag och natt, enligt mig var min mammas liv att ta hand om barnen, pappa jobbade borta under veckorna och jag kommer bara ihåg henne som en hemma mamma. Jag tror inte hon lämnad hemmet för utom vid BB-vistelser åren -87, -89, -90. Tänk hur jag flackar och far, mamma och pappa har alltid sagt att jag måste vara en bortbytling eftersom jag är så olika mina föräldrar till sättet, eller att morföräldrarnas "tattar-blod" rusar i mig :)
 Ett till uppvaknade på min ålder blev idag då Matilda ställer sig i bostadskö i Umeå, Luleå och Uppsala för framtida studier, öhhhh.... får hon ens ställa sig i bostadskö i sitt eget namn, jo då från och med 16 år. Frida, hon planerar och ritar upp listor på vad hon ska ha med sig till Luleå när hon ska börja gymnasiet, Frida är den där tjejen som det viktigaste i gymnasievalet är att hon ska gå i Luleå, sen spelar inte programmet så stor roll, sådan är hon :) Men med min styrning hoppas jag på barn- och fritidsprogrammet med högskolekompetens.Jag flyttade som 16-årimg till Luleå, inte för att det viktigaste var att flytta från Överkalix utan för att jag hade inget alternativ, gymnasiet i Bränna startade inte förrän året efter vi började och sen gick det inte att pendla från Jockfall till Kalix. Min gymnasietid i Luleå var ändå bra, inte för det, men nog är man lite liten att flytta hemifrån som 16-åring.
 Mina barn ska inte få göra samma misstag som jag, att slösa bort gymnasietiden så att man inte har rätt behörighet att söka vidare till högskolan, sen menar jag inte att de måste gå högskola, men om de vill så är det bara att söka in istället för att först vara tvungen att läsa komvux. Det är min tankar över mina barns framtid.
 Studier som visa att barn till lågutbildade föräldrar (alltså jag) inte läser vidare på universitet och det gör mig lite ledsen eller egentligen känner jag det som kritik till mig som förälder, att jag inte vill/gör mitt bästa för mina barn. Om man vänder på saken är det så att välutbildade föräldrar kräver att deras barn ska läsa vidare trots att barnen egentligen inte har förmågan att plugga på högre nivå?
 I vårt samhälle behöver vi alla yrkesgrupper och det viktiga i livet är att man ska kunna försörja sig själv, så jag kanske ska tagga när det gäller denna fråga och släppa min egen prestige?!