Imorgon för ett år sedan den 20 maj blev pappa inlagd i Gällivare, man kan säga att hans sista resa började imorgon för ett år sedan. I mitt jobb är jag ibland i kontakt med döden och dagar som nu kan det kännas lite tyngre, eftersom mitt sår ännu inte har läkt, men jag har en bra förmåga att förflytta mig från mig själv och göra vad jag ska och efter helgen är jag än en gång nöjd över min insats på jobbet och jag är glad att jag har de arbetskamrater jag har, vi är ett team!
Att det första året är värst? jag vet inte om jag håller med om det, visst har det varit kämpigt, men man är ju i en slags chock i flera månader efter någon har dött, det är så mycket som ska fixas, man måste avsluta någons liv i alla register, försäkringar, medlemskap begravningar ska ordnas, bråk med olika myndigheter och människor i ens närhet visar sig vara riktigt idioter allt möjligt låter man ta över så man inte ska behöva sörja, men sorgen kommer och det kanske är att den kommer olika med tiden, men under det första året kommer sorgen, för en del före och för andra senare.
Jag har inte kunnat förstå det förrän efter jul, "man ska aldrig säga aldrig" men i och med döden är det verkligen aldrig mer...
Flytten till Storbäcken tyckte pappa var en fantastisk idé, han såg fram emot att få hjälp oss med gården, skottning och vedklyvning. Det var ju så man skulle bo, enligt honom. Så han finns med mig i flytten till Storbäcken, det är synd att han inte hinner vara med om den!
Han tyckte att Petter skulle ta lastbilskortet och förra måndagen klarade Petter teorin till C-kortet och hur han manade Johan att ringa Vattenfall och den tjänsten fick Johan. För Sara oroade han sig för hennes Astma, och sen hon var riktigt sjuk förra våren och fick nya mediciner har hon inte haft ett enda anfall. Han såg till att mamma klarar sig ekonomiskt utan honom.
Han är med oss och vägleder oss!
Du fattas oss så det skär i bröstet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar